KALKKITIE I VINDALA
Kalkkitehtaantie i Vindala är en regionalt och på riksnivå unik plats där geologi och kulturhistoria möts. Här hittar du kalkugnen i Vesterbacka och minnesstenen som rests intill den. I Hallapuro, ungefär tre kilometer nordost om Vesterbacka, finns också välbevarade kalkugnar, och i närheten av dem står Tervakivi (”Tjärstenen”) som rests till minne av områdets långa historia inom tjärbränning samt flera tjärmilor. När du besöker området, tänk på att kalkugnarna är fredade med stöd av lagen om fornminnen.
Tack vare kalkstensbergen växer det också rikligt med sällsynta kalkälskande växter i Vesterbackas område. Således har det inrättats lundskyddsområden i omgivningarna runt kalkstensfyndigheten och de många historiskt värdefulla kalkugnarna.
Vad är detta?
Karbonatbergartsfyndigheterna i Vindala har bildats av avlagringar av kalkslam på havsbotten som omkristalliserades för ungefär 1900 miljoner år sedan samtidigt med veckningen av bergskedjan.
Karbonatbergarterna i Vindala förekommer oftast i form av endast 100 meter breda avsnitt mitt i de vulkaniska bergarterna (metavulkaniter) som avlagrats på havsbottnen. Fyndigheten i Nordkalks stenbrotts område, där verksamhet bedrivs aktivt, är drygt en halv kilometer bred. Stenbrottets huvudprodukt är kalk för jordförbättring. Eftersom magnesium är ett viktigt växtnäringsämne fungerar produkterna på samma gång som ett gödslingsmedel. Av sidoberget tillverkas dessutom stora mängder stenkross. Industriell kalkbrytning och malning började i Vindala 1949, men de första kalkstensfyndigheterna upptäcktes i området redan på 1850-talet.
Kalkbränningens historia i Vindala
Innan kalkstensindustrin kom igång brändes kalksten i fältugnar runtom i landet, överallt där man kunde hitta ens små kalkstensfyndigheter, för tillverkning av murbruk. Bränd kalk behövdes för tillverkningen av murbruket som användes för att bygga hållbara fästningar, murar och kyrkor av sten samt skorstenar och trappor till byggnader.
Kalkfyndigheterna i Vindala har utnyttjats sedan 1800-talet. Det var ”onda andar” som tipsade prosten Jakob Fellman från Lappajärvi moderförsamling om kalkstenen i Vindala under hans besök hos husbonden i Vesterbacka någon gång i mitten av 1800-talet. Eldstaden som var gjord av kalksten hade efter eldning smulats sönder och prästen tillkallades naturligtvis för att fördriva de onda andarna ur eldstaden där ”andarna härjade”. Prosten Fellman såg genast att andarna var den kalksten som eldstaden var byggd av.
Sedermera började man på ”Kalk-Jaakko” Fellmans initiativ bryta kalk och använda krossad kalk för markförbättring. Museiverket har hittar över 40 gamla kalkugnar i trakten. Kalkbränningen i Vindala var under hela dess cirka 100 år långa historia en småskalig verksamhet som i huvudsak bedrevs av bönder, vilket är ett unikt historiskt fenomen i landet.
Vindala kalkstensbrott kan anses ha ett idealt läge. De stora jordbruksområdena i Södra Österbotten är naturligt sura eftersom svavlet i sulfidlerorna producerar svavelsyra, och därför har man ända sedan Fellmans tid kunnat förbättra åkrarnas avkastning i området genom att kalka dem.
Traditionell kalkbränning
I Hallapuro i Vindala tändes elden i en kalkugn åter i augusti 2019. Sist man har kunnat beskåda kalkbränning i Vindala var 1992. Den så gott som försvunna traditionen återupplivades av Esko Mäkelä. Elden i ugnen hölls vid liv i en vecka och bränningen gav cirka 60 000 kg kalk.
Läs mer: Kratersjöns Geovandringsleder, objekt 18
Kalkkitie: Länk till Google Maps
Ugnen och minnesstenen i Vesterbacka: Länk till Google Maps
